Khayelitsha district hospital – del 1

Soluppgång från taket på Khayelitsha district hospital.

Jag är just nu tillbaka i Kapstaden och jobbar på akuten på Khayelitsha district hospital (KDH) som ligger i en fattig förort med mycket våld och extremt hög HIV- och TB-prevalens. På KDH finns det tre akutläkare som jobbar dagtid och turas om att vara jour i hemmet resten av dygnet. Akuten sköts av fyra olika team som jobbar i treskift ca 60-65 timmar i veckan. Varje team leds av en medical officer (MO) som gjort AT och ett års obligatorisk community service. I Sydafrika specialiserar sig inte alla utan många fortsätter som MOs hela karriären men riktar oftast in sig på ett visst område och får där mer och mer ansvar. Det finns t.ex. erfarna MOs som jobbar självständigt som kirurger men som alltså aldrig genomgått en ST. Det verkar vara vanligare på mindre sjukhus och på de större verkar de flesta behöva specialisera sig för att avancera i karriären. Khayelitshas MOs är enormt duktiga kliniker. Under jourtid sköter de självständigt resusciteringar av svårt skadade traumapatienter såväl som multisjuka patienter i djup chock men kan vid behov konsultera en akutläkarspecialist som dock extremt sällan behöver komma in. Kommunikationen sker via telefon och röntgenbilder, ultraljudsfilmer, EKG m.m. skickas vid behov via whatsapp (som faktiskt är säkrare än sms). MOs intuberar, sätter CVKer och artärnålar, sköter ventilator, sedering och inotropi, utför thorakotomier (vilket dock görs sällan och bara om det finns en tydlig indikation), tar hand om svårt sjuka spädbarn, tolkar alla röntgenbilder, gör ultraljud och allt annat som behöver göras akut. På KDH finns ingen IVA och ofta kan det dröja länge innan man får till en transport till det stora sjukhuset Tygerberg inne i Kapstaden, så därför blir ofta akutrummet som en mini-IVA med intuberade patienter med slangar överallt och ett antal olika pumpar med diverse läkemedel. Som svensk akutläkare behöver man verkligen vässa vissa färdigheter  (intubering, CVK, thoraxdrän mm) innan man åker hit men har man gjort det så kan man få ut ännu mer av tiden här.

Anledningen till att läkarna här är så otroligt duktiga tror jag är för att man ställer högre krav på läkarstudenter och AT-läkare i Sydafrika och de får ofta också bättre klinisk handledning och väldigt rak och tydlig feedback. Anledningen till de högre kraven är läkarbristen som råder och därför får både studenter och AT-läkare mycket större ansvar än i Sverige. De behövs verkligen och är sällan utöver. Under AT ska man ha gjort minst 10 appendektomier  och minst 10-20 kejsarsnitt.. självständigt! Efter AT kan ju läkaren, under sin community service, hamna någonstans där det inte finns någon annan att tillgå. En annan anledning till att de Sydafrikanska läkarna är så duktiga kliniker tror jag också är deras tuffa skriftliga och praktiska prov, under utbildningen, AT och ST, som de pluggar väldigt hårt inför. Vad jag kan förstå så har vi Svenskar det förhållandevis lätt i jämförelse.

Akutrummet på KDH under en ganska lugn vardagsnatt.

En av de bästa sakerna med att jobba på KDH är gemenskapen och teamkänslan. Att ingå i ett team som jobbar ihop varje pass gör en enorm skillnad för vi-känslan och man blir snabbt som en väloljad maskin där alla gör det de ska och hjälper varandra när det behövs. Teamet tar alltid gemensam fika minst en gång per pass, vilket teamleadern annonserar via den gemensamma whatsappgruppen. Att sitta ned tillsammans i fikarummet är tyvärr något vi som jobbar på akuten gör allt för sällan i Sverige. Det gör stor skillnad för hur arbetspasset har känts och genom att lära känna sina kollegor bättre så litar man mer på varandra och fungerar bättre som ett team i stressiga situationer.

Min kollega Rasmus i fikarummet. Det finns micro, bord och stolar också men jag ville få med T-shirten på väggen på bilden..

På KDH kommer det ofta mellan 5-15 patienter med penetrerande våld mot thorax/buk per kväll under helger eller helgdagar. Löningshelger är värst då det, precis som hemma, sups ännu mer och våldet tilltar under kvällen och natten. När jag var här i våras så såg jag en hel del traumapatienter men hittills har det inte varit så mycket riktigt akuta traumapatienter den här gången. Det förklaras såklart av att jag nu bara går dagtid eftersom jag och min fru vill kunna åka till och från jobbet tillsammans då hon gör en placering på Tygerberg och bara jobbar dagtid.

Traumalugnet bröts dock här om dagen, mer om det kommer i nästa del om Khayelitsha district hospital.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s